Nuets Förnöjsamhet

Jag har under mina studier av bygder i Vesterålen hittat mekanismer för överlevnad, trygghet och förnöjsamhet. Min dröm och önskan är att få möjlighet att, tillsammans med mina nuvarande handledare tillika forskare inom medicin och socialt arbete, koppla dessa mekanismer till svensk sjukvård. Att få en möjlighet till implementering av ett trygghets- och förnöjsamhetshöjande perspektiv och förhållningssätt.

Min masteruppsats bygger på studien om Nuets förnöjsamhet. Analys och resultat är desamma men universitetet kräver en tråkigare text i själva uppsatsen, därav rekommenderar jag nedan länk till grundstudien. För den som vill läsa den officiella uppsatsen går den att söka på Lund University Publications.

Inledning på studien om Nuets Förnöjsamhet

 

Naturen är helt enkelt sagolik, trodde inte att det fanns något så vackert. Jag har blåmärken över benen med anledning av att jag ramlat så ofta när jag har varit ute och gått. Blicken har liksom fastnat på fjällen och fjorden och så har jag snubblat :) Nu vet jag varför de har mörkertid här uppe, ögonen behöver en paus från allt det fantastiska.

Mail hem till nära och kära, februari 2010

 

 

Hösten 2009 började jag tröttna på mitt liv och det var dags för ett äventyr, och vad kan vara mer spännande än nordnorge? I syfte att låta slumpen bestämma var jag skulle hamna skickade jag ut jobbansökningar till de flesta nordnorska kommunerna och bestämde mig för att ta det första jobb som jag erbjöds. Jag hamnade som miljöterapeut i Vesterålen. På 68'e breddgraden, strax norr om Polarcirkeln ligger ö-gruppen Vesterålen. Mitt i denna ö-grupp finns en fjord med några mindre sammanflätade bygder placerade längst in i fjorden, det blev min hembygd. Jag väljer att kalla dem med det gemensamma namnet Polarfjorden.

 

Jag kände ingen där, hade aldrig varit så långt norrut, adressen till min lägenhet fick jag veckan innan jag for och jag

hade inte sett något foto av bygden. Jag minns den långa tågresan 200 mil norrut och därefter de fem timmarnas bilkörning rakt västerut. När jag äntligen kom fram var det beckmörkt och jag gick till sängs utan att ha en aning om hur det såg ut. Så det var med stor nyfikenhet jag vinklade persiennerna och tittade ut min första morgon i Polarfjorden. Oj! Det gick runt i huvudet på mig, var har jag egentligen hamnat? Mitt nya hem låg 50 meter från en vintergnistrande fjord med ståtliga snötäckta fjäll på andra sidan. Jag hade precis flyttat upp till vackra Vesterålen i Nordnorge. Till det som skulle bli mitt livs äventyr.

 

Överenskommelsen jag hade gjort med mig själv var att stanna i minst

sex månader oavsett vad som händer och att jag skulle försöka stanna

ett helt år. Detta för att få se miljön alla fyra årstider. Jag hade bestämt

mig för att göra allt som norrmännen gjorde och ge deras liv en äkta

chans. Jag blev redan första veckan inviterad till olika begivenheter som

exempelvis skidåkning och till isbadarklubbens veckovisa simtur. Jag

njöt av naturen och de glada norrmännen som bjöd med mig på än det

ena och än det andra. 3 år senare var jag ännu kvar i bygden.

Fortfarande upplevde jag mitt livs äventyr och jag bestämde mig nu för att på allvar försöka förstå vad det var med bygden som fick mig att må så bra. Var det den gemensamma naturen och omväxlande klimatet? Eller var det bygdens historiskt tuffa och olycksdrabbade livsbetingelser som skapade en speciell anda? Eller var det allt detta som tillsammans skapade en delad berättelse om verkligheten, en slags osynlig gemenskap? Mina masterstudier inleddes med stor nyfikenhet.

 

Fortfarande full av funderingar kring förkrigstiden och hur det då såg ut i bygden går jag nu, ett år senare, uppför backen mot ett möte med en 97-årig man som för andra gången ska berätta för mig om sitt liv. När jag är nästan uppe vänder jag mig om och blir som så ofta alldeles mållös. Det vackra griper tag om mig, liksom håller mig kvar ståendes, tittandes, på fjällen som fortfarande är täckta av snö, på fjorden som ligger alldeles stilla, badandes i sol. Fjällen reflekteras i fjorden och långt där ute ser jag en fiskebåt. Trots att det hunnit bli mitten av maj och solen skiner så går jag i täckjacka. Här uppe hänger man aldrig undan den tänker jag och ler. Jag kastar en sista blick över fjorden och går sedan fram till det stora fina vita huset, knackar på, tar av mig skorna och går ropandes in,

- Hallå, noen heime?

Rolf kommer mot mig, en lång och ståtlig man.

- Neimen hei, velkommen velkommen.

Jag minns hur jag inledningsvis inte förstod det där med de öppna dörrarna, hur genant jag tyckte det var att bara gå in hos folk. Men nu gör jag det utan att tänka. Det är mycket jag gör nu utan att tänka, sådant som var otänkbart när jag var ny i bygden. Jag ler lite generat och tänker på språket. Hur irriterad jag var på deras jargong och framförallt fiskarnas hästkukande till varandra. Jag minns också när jag först använde ordet, ett sms till en god vän "Hej Olaf din hästkuk, var är du. Jag sitter här med Börge och Knut och vi undrar var du är"? Jag fick till svar "Jag är på sjön, trevligt att ni tänker på mig".

- Visst är det vackert!

Rolf drar mig från mina tankar och jag tittar ut genom fönstret,

- Ja, fantastiskt säger jag och ler.

Vi sätter oss ner för att starta intervjun. Rolf, liksom flera av de andra äldre i bygden beskriver decennierna före andra världskriget som tuffa år. Barnadödligheten var stor, fattigdomen utbredd och sjukdomar som tuberkulos tog många liv. Rolf berättar samtidigt om lekar och ungdomstid, om fester och glädje. Han berättar om hur barnen hjälpte till i gårdsbruket, hur de jagade korna var dag. Det var ett hårt arbete där alla hade sina uppgifter. Barnen ansågs som barn fram till konfirmation då de blev upptagna i vuxenlivet, en tradition som levt kvar långt in på 1900-talets andra hälft. Rolf tar fram en bygdebok och visar foton på de som överlevt och på de som dött. Jag ser foton på stora familjer med leende barnansikten, men där bara hälften överlevt. Han visar bild på sin egen familj och pekar på sin bror som dog i gulsot på den långa vägen till sjukhuset.

Alltsedan 1700-talet har de flesta hushållen i Vesterålen livnärt sig på både gårdsbruk och fiske. Männen gav sig av på vinterfiske till Lofoten medan kvinnorna tog hand om gård och barn. Männen kallades i dessa hushåll för Fiskarbonde (Bottulfsen 1995). Det finns flera böcker skrivna om livet i Polarfjorden. Lauritzen, en lokal fiskare, berättar i sin bok om hur Polarfjorden var känd för sin istersill som kom var höst, den fick fiskare från alla möjliga håll att dra sig mot fjorden och befolkningen ökade markant under 1800-talet. Det fanns speciella år med extra mycket sill och då fylldes fjorden med båtar, alla hus fylldes upp och som mest var det uppåt tusen båtar i fjorden (Ibid 2005). Polarfjorden hade sin storhetstid 1860-1900 och som sekundäreffekt av rikheten på fisk kom andra handelsmän, cirkus, fängelse, butik och café.

 

Tillsammans skapade de en levande fjord. Under början av 1900-talet ändrades fiskens vandring och den feta sillen kom inte längre in i Polarfjorden. Med sillen försvann också många fiskare och handelsmän, Polarfjordens storhetstid gick mot tids ände (Hansen mfl 2001 och Lauritzen 2005).

 

Rolf tar en tugga på wienerbrödet och jag frågar honom om det fanns en hjälpsamhet förr i tiden. Han tittar frågande på mig. Så har det varit i alla mina intervjuer, Polarfjordingarna har svårt att se sin egen hjälpsamhet som något observerbart. Jag konkretiserar frågan "När

någon var sjuk, vad gjorde ni då? Eller om någons hus blåste sönder"? Jag fick samma självklara svar av Rolf som de yngre generationerna har gett mig "Ja, då gick vi ju dit och hjälptes åt, det är ju så det var". Han beskriver vidare hur fiskarna hjälpte till att i båtar skjutsa sjuka till sjukhuset, och hur svårt det blev vintertid när de flesta fiskarna var i Lofoten. Och hur man slöt upp och hjälpte den som var i nöd.

 

Det får mig att tänka på mitt första möte med den Vesterålska hjälpsamheten. Det började med att jag var inne i stan och handlade, bilen vägrade att starta och jag hade glömt mobilen hemma.

- Ups, vad gör jag nu?

Jag går in i en affär och ler lite försynt mot expediten, förklarar att bilen inte startar, att jag saknar mobil och därmed också alla telefonnummer. Hon ringer sin man som med gott humör kommer körandes till min undsättning. Även ett ungt par stannar och tittar på bilen, vi testar startkablar men den startar ändå inte. Tillsammans ringer vi efter en bilmekaniker som kommer. Han hittar felet, det sitter i bensintanken. Bilen måste bärgas till verkstaden. Min försäkring täcker ingen bärgning och bilmekanikern erbjuder sig att ordna med att gratis dra bilen till verkstaden senare under kvällen, när trafiken minskat. Dagen därpå hämtar jag bilen på verkstaden och åker till jobbet. När jag slutar kl 22 startar den inte. Totaldöd. Men nu startar den med startkablar och jag kör hem. Strax efter halv elva stannar jag på uppfarten hemma, stänger av motorn och prövar att starta igen. Totaldöd. Och morgonen därpå börjar jag på jobb kl 8.00. Jag går ur bilen och tänker,

- Oj, vad gör jag nu?

Då hör jag någon ropa "Hallå, hallå". Jag tittar upp i backen mot grannhuset 50 meter bort och ser en man stå och vinka "har du lust att komma över på kaffe"? Trött pulsar jag uppför backen till honom, tänker att han kanske kan hjälpa mig att starta bilen i morgon bitti. Jag tar en kopp kaffe medan min granne och en kompis till honom groggar, berättar om mitt bildilemma och frågar om han kan hjälpa mig morgonen därpå. Han tittar på mig, funderar ett tag, ler och svarar ”Nei”. Innan jag hinner sucka så fortsätter han, ”det orkar jag inte, men du kan ta min bil”. Lite generat tar jag emot en nyckel, en sådan där modern grej som inte ser ut som en nyckel. Vi går ut och han visar mig sin bil. En stor mercedes med massor av olika specialgrejer installerade. När vi kommer in igen sitter hans kompis och skrattar. "Vad gillar du bilen"? Kompisen berättar att den är inköpt dagen innan. Jag tar upp min telefon för att knappa in grannens nummer och det slår mig att jag inte ens vet vad han heter. Resan till och från jobbet gick bra och på eftermiddagen ringer jag bilmekanikern som trots att det är lördag svarar. Han ska på familjeutflykt men tar med sig hustrun ut till mig och fixar bilen. Med lagad tank, nytt batteri och en mysig känsla av social trygghet körde jag runt i min gamla saab igen.

 

- Vill du ha mer kaffe?

Rolf fyller på min kopp och fortsätter sin skildring. Han berättar hur isolerade de var. Vare sig de skulle till sjukhus eller kyrkan var de tvungna att ro eller segla. Han berättar också om vilket lyft det blev för bygden när statligt finansierade Nyjord strax före kriget köpte upp ett stort område mark mellan Polarfjorden och Sortland. Rolf beskriver hur många nya gårdsbruk som växte fram och en väg mellan Sortland och Polarfjorden började byggas 1935. I och med vägbygget fick de Polarfjordska männen en chans till lönearbete. Det var ett första steg mot det moderna samhället och start på upplösning av fiskarbonden som funktion, männen fick ett alternativ till fiskeyrket samtidigt som Polarfjorden fick markkontakt med Sortland. Rolf berättar sin historia med eftertryck och en förmåga till enkelhet och tydlig reflektion. Han delar det okonstlade sättet att tänka med många i bygden, gamla som unga. De komplicerar inte saker mer än vad som behövs.

 

När jag påbörjade denna studie, i januari 2013, hade jag bott i Polarfjorden i 3 år. Min upplevelse var att det fanns en generell förnöjsamhet i bygden, något som invånarna kunde vila i även i jobbiga livssituationer. I Polarfjorden, precis som på andra ställen, förekommer sjukdomar, relationsproblem, skvaller, bråk om pengar och övergrepp. Men mitt i detta såg jag deras inställning som praktiskt jordnära med en stark överlevnadsinstinkt. Och för att överleva måste man hjälpa varandra. Samtidigt var jag ytterst osäker på om min bild stämde eller om det var min vilja att trivas i min nya hembygd som gjorde att jag såg det jag ville se. Den livsglädje som jag tyckte mig se, tillsammans med att jag efter tre år i bygden fortfarande ständigt blev förvånad över bygdebornas sätt att tänka och agera, gjorde att jag sökte mig till Grundad Teori. Ett sätt och ett försök att från botten, utan vare sig förutfattade meningar eller tidigare teorier, försöka förstå bygdens egna mekanismer. Till min hjälp hade jag mina år av observationer samt nya intervjuer och samtal. I enlighet med Grundad Teori lät jag bygdens och bygdeinvånarnas berättelser stå i centrum. Ur dessa berättelser letar jag sedan mönster, processer och mekanismer. Kategorier, kärnkategori och olika berättelsers betydelse har jag låtit komma successivt i arbetets gång. Efter att ha kodat och kategoriserat mina anteckningar från februari 2010 till december 2012 upptäckte jag ett trygghetsmönster. Som en balans till ett kargt klimat med oförutsägbart väder, olycksdrabbade fritidsintressen och långa avstånd framstod en hjälpsamhetskultur och enkelhet i vardagslivet som tillsammans skapade en form av trygghet. För att få ett historiskt perspektiv valde jag att göra 2 ostrukturerade fokusgruppintervjuer; en med tre äldre män och en med tre äldre kvinnor.

Alla var över 70 år gamla och de fick prata fritt om sina liv från födsel till idag. I intervjuerna framkom språkliga mönster som banade väg för ett positivt varande och också en livsinställning som uttryckte en generell nöjdhet. Framför allt kombinerades deras beskrivning av svårigheter, som exempelvis isolering, olyckor och fattigdom, med olika positiva mönster. Återigen som en balansakt, men nu med en förnöjsamhet i centrum. Min tanke och mina memos ledde fram till att det i Polarfjordens vardagskultur finns inbyggda mekanismer som gör att livet har en naturlig förnöjsamhet över sig, både individuellt, i grupp och i samhället. Att det med sin överväldigande natur, fiskeyrket, de osäkra väderförhållandena och sin förkrigshistoria av fattigdom

och isolation bjuder, och har genom historien bjudit, på mycket osäkerhet och fara. Och att det som en balans till detta har vuxit fram en naturlig enkelhet och humor, en förmåga till välbefinnande och ett behov av att stanna upp i nuet. Dualismen framkommer tydligt i det att när de exempelvis klagar på vädret eller sin hälsa uttrycker de samtidigt en förståelse för tillvaron, "vi vet var vi bor". Det finns en syn på livet, fri från bitterhet och med avsaknad av förväntningar på att det ska vara enkelt. ”Väljer man att bosätta sig här uppe får man ta vädret som det är” och ”det gäller att passa på att ha kul medan man kan” är andra vanliga formuleringar som även uttrycker en slags upplevd kontroll över tillvaron. "Ferdig med det" betyder att det inte finns mer att vare sig säga, göra eller tänka om en viss situation, det är ett uttryck som används som en avslutning på en situation, ett sätt att ta sig själv tillbaka till nuet.

 

Tryggheten i vardagslivets uppbyggnad i kombination med Polarfjordingens närhet till humor och skratt gav min grundupplevelse av en naturlig förnöjsamhet ytterligare näring. Efter att ha observerat, kodat och analyserat anteckningar från ytterligare ett halvårs deltagande observation kom jag fram till min kärnkategori: Nuets förnöjsamhet. Jag valde sedan att koda och analysera mitt material utifrån ett förnöjsamhetsperspektiv. I detta arbete såg jag hur det hela tiden uppstod en balansakt mellan trygghet och fara/oro. Och att den osäkra morgondagen har skapat processer som drar Polarfjordingen tillbaka till nuet. Väder, isolering och fattigdom är tre mekanismer som historiskt ligger till grund för bland annat katastrofer, brist på kontroll och oro. Som motpol till dessa utkristalliserades tre tydliga begrepp: "Göra trygghet", "Ödesberedskap" och "Mellanmedvetande". Begrepp som är aktuella än idag. Kortfattat kan sägas att Polarfjordingarna är bra på att handla, att Göra trygghet. Bygdens kultur av att agera kan observeras på olika nivåer, individuellt terapeutiskt genom att exempelvis gå på en fjälltur och på gruppnivå genom bygdens hjälpsamhetskultur. I agerandet ligger också ett varande i nuet. Något utrymme för att hoppas på att inget hemskt ska ske finns inte. I en miljö där väldigt många kör motorcykel, paddlar, åker fjällskidor och fiskar så sker det olyckor. Genom att var och en har en vetskap om detta skapar de sig en egen beredskap för att hemska ting sker, en Ödesberedskap. Ur beredskapen uppstår en trygghet som möjliggör ett tankehopp från oro över vad som kan ske, till ett varande i nuet. Ytterligare ett sätt att hantera och bromsa oro är genom ett så kallat Mellanmedvetande. Flera äldre kvinnor vittnar om hur de visste att fisket var ett farligt yrke men ändå inte oroade sig för männen när de var ute på havet. De placerade dem i ett slags "stand by"-läge. På samma sätt har dagens Polarfjording en förmåga att bädda in eventuella orosmoln i ett mellanmedvetande, redo att tas fram när så behövs. Tillsammans skapar de tre begreppen ett skydd mot yttre livsbetingelser i det nordnorska kustlandskapet. En balans där förnöjsamheten står i centrum. En momentan glädje över att vi här och nu har det bra såväl som en beredskap som ger en trygghet.

 

Jag dras åter tillbaka till Rolfs berättelser. Jag fascineras av hans sätt att berätta dem och den styrka han utstrålar. Styrkan kombineras med en självklarhet i berättelsen. I bygdeboken visar han ett foto på en grannfamilj:

- I den familjen dog alla barnen.

Samtidigt som han med inlevelse berättar om mycket tuffa år så ler han ofta, han utstrålar en värme och förmedlar också en positiv känsla i allt det karga. Jag blir nyfiken och frågar hur det kommer sig att de kunde vara positiva i den miljön, med allt som skedde? Han funderar ett tag och svarar "vi var beredda, det skedde saker, folk dog och vi visste om det. Vi accepterade livet som det var och var förberedda på det värsta". Jag tänker på min egen lindriga hjärncancer och hur människor så ofta har sagt till mig "så synd att man måste vara med om något så hemskt för att uppskatta livet". Jag tänker också på mina grannar och vänner i Polarfjorden, hur jag aldrig hört dem uttrycka något sådant, hur naturligt det verkar falla sig för dem att uppskatta livet. Jag ser på Rolf och tänker på all den erfarenhet han bär på. I och med att så mycket nedärvd kunskap, så många mekanismer och processer från tidigare generationers överlevnadskamp lever kvar, så har Polarfjordingen utvecklat en delvis omedveten förmåga att uppskatta nuets förnöjsamhet.

 

Syftet med uppsatsen var inledningsvis att förutsättningslöst lära

känna Polarfjordens vardagsliv. Under arbetets gång har det, i

enlighet med Grundad Teori, utkristalliserats en kärnkategori och

syftet ändrades då till att fokusera kring den: Att lära känna Polar-

fjordens och Polarfjordingarnas förmåga till ett nuets förnöjsamhet.

Mina frågeställningar i har vuxit fram till:

- På vilka mekanismer vilar Polarfjordens förnöjsamhet och vilka

uttryck ges den?

- Kan detta nuets förnöjsamhet vara användbart för andra än Polar-

fjordingarna och Polarfjorden?

 

Samtalet med Rolf ger ytterligare näring till mina tankar om nuets och acceptansens betydelse. Han beskriver och förklarar rakt upp och ner, svarar tydligt på mina följdfrågor och reflekterar med en kortfattad, tydlig kalkyl det som diskuteras. Reflektionerna har i alla mina intervjuer varit intressanta och givande, speciellt dess uppbyggnad. Ingen har givit mig hänvisningar till litteratur eller vad andra har sagt. Inga långa teoretiska utläggningar. Som kommen från en universitetsstad är det lätt att missta sig, att tro att deras rakhet beror på att de tänker mindre än stadsbor. Men efter fyra år i bygden har jag lärt mig att de tänker varken mer eller mindre, men behoven ser annorlunda ut på bygden. Här är det viktigt att handla, att vara beredd, att ta vara på nuet. I den miljön kommer nuets förnöjsamhet som en naturlig följd av livets utmaningar, det finns inga extra behov av mindfulness och skrattkurser, eller av vetenskapsteoretiska resonemang. Polarfjordingarna påminner något om min erfarenhet av sjukvårdens neurokirurger. Det har utvecklats en enkelhet, rakhet och tydlighet, i såväl språk som tanke. Att överkomplicera saker finns det varken intresse eller behov för.

 

Enkelheten får mig att tänka på årets första paddletur. Vi var några vänner som paddlade till en fiskepub på en ö. Där var en massa nordlänningar som hade tävlat i fiske under dagen. Jag hörde någon fråga min vän vad jag gjorde här uppe och han svarade "hon jobbar med att tänka". Den andre frågade "är hon bra på det då"? Då svarade han lite fundersamt "ja, det tror jag hon är". Och sen var diskussionen över.

 

/Ulrika Sandén 2014

 

 

Copyright © All Rights Reserved