... och jag vill leva

Köp den här: Adlibris eller Bokus

Boken är tryckt i två upplagor samt pocket och finns nu ute på vanliga näthandlare. Den finns på de flesta bibliotek och går även att beställas som talbok.

I denna upplaga från 2014 är förord skrivet av docent i allmänmedicin tillika cancerforskare Hans Thulesius. Här följer ett utdrag:

"Stilen är ärligt personlig men inte för privat och en inre frispråkig dialog med Ulrikas mamma som dött i leukemi utvidgar reflektionen på ett okonstlat sätt".

 

"En väldigt gripande bok” Malou von Sivers, TV4

 

”Hon låter oss gripas men inte drabbas” Arbetarbladet

 

”en gripande, stark men många gånger också humoristisk skildring” TT Spektra

 

”Alla behöver förebilder, alla behöver bli bekräftade, alla behöver känna igen sig och få hjälp med att sätta ord på vad de känner. Det har Ulrika Sandén verkligen lyckats med.” Länstidningen Östersund

 

Om boken "... och jag vill leva"

Sommaren 2004 rasade Ulrika Sandéns liv. Inom loppet av ett par månader fick hon en allvarlig hjärntumör, hennes sambo sedan sex år lämnade henne, och hon vaknade upp efter operationen med en stor del av sina åtta senaste år utraderade ur minnet.

… och jag vill leva är berättelsen om en ung kvinnas kamp för ett liv.

 

 

Inledning och kapitel 1

 

Jag är en 30-årig kvinna som för cirka sju veckor sedan fick beskedet, misstänkt hjärntumör. En vecka senare var jag opererad. Min tumör är en snäll form av en elakartad tumör vilket innebär att det är ganska troligt att den kommer tillbaka om fem-tio år. Känner mig både sönderskuren och skändad efter operationen, efter att någon har varit inne och grävt i min person, i min hjärna. De, det vill säga läkarna, säger att jag borde vara ganska glad över beskedet att tumören är så långsamt växande och att det antagligen dröjer så länge innan den kommer tillbaka. Glad över att operationen gick så bra och att jag med mycket stor sannolikhet kommer att få tillbaka det mesta av min hjärnfunktion. Men hur tusan kan man känna sig glad efter en hjärnoperation och ett cancerbesked? (Oavsett hur långsamt växande tumören är). Efter en operation som gör att hjärnan i nuläget inte klarar av att processa information? En sjukdom som antagligen har gett mig minnesstörningar för resten av livet?

Ulrika

 

Kapitel 1 En återblick

 

Klockan är halv åtta, en helt vanlig regnig onsdagsmorgon. Jag sitter och tuggar på en ostfralla och njuter av mitt kaffe. De flesta är vid det här laget på väg till sitt arbete, men jag tar det lugnt.

I dag är det exakt nio månader sedan jag blev sjukskriven. Diagnosen var kraftig huvudvärk. I dag är den dag då jag har bestämt mig för att ta itu med mitt senaste halvår, för att försöka förstå vad som egentligen har hänt. Jag är både bostadslös och sjukskriven men ändå glad och förväntansfull inför denna dag. Det började redan för tio år sedan, när jag var tjugo år gammal. Jag minns hur jag liksom försvann i någon sekund, det blixtrade till i huvudet på mig. Jag kände en stark déjà vu-känsla; ”här har jag varit förut, det här har jag känt förut, jag känner igen det här”. Det var jätteläskigt. Tankarna flög genast till olika psykiatriska sjukdomstillstånd: ”Hjälp jag håller på att bli schizofren.” Jag visste att min mamma blev adopterad som mycket liten och anledningen var att hennes biologiska mamma var schizofren. I mina gener finns alltså schizofreni och nu började min hjärna göra något som jag inte kunde kontrollera. Jag var tjugo år gammal och livrädd. Det var på jobbet som jag första gången kände denna känsla. Per Bergman, kanslichefen, tittade in när jag satt och lutade huvudet i händerna.

- Har det hänt något? frågade han.

- Nej, jag har bara huvudvärk.

- Det måste vara en kraftig huvudvärk, sa han och gick.

Att be om hjälp när hjärnan känns skadad är oerhört läskigt. Vem är jag om min hjärna inte fungerar? Tankarna virvlade runt i huvudet på mig. Tänk om jag är den enda som inte har förstått att jag är galen? Tänk om jag egentligen bara tror att jag är den jag är, att jag arbetar där jag arbetar och att jag är frisk? För om min hjärna inte fungerar hur ska jag då kunna skilja på sant och falskt, på lögn och verklighet eller på mig och dig? Efter den första attacken tog det mellan sex och tolv månader innan jag fick en likadan upplevelse. Jag började då att läsa om olika psykiska sjukdomar men kände inte att jag passade in på någon diagnos. Men å andra sidan, om jag var psykiskt sjuk skulle jag då förstå det? Eller skulle jag lura mig själv med att tro att jag inte passade in på någon diagnos?

- Du kunde ha frågat pappa eller någon av bröderna. Eller någon vän. Om de hade sett något konstigt med dig.

Jag känner min mammas röst inom mig. På samma sätt som hon följt med mig det senaste året vill hon nu delta i mitt försök att förstå.

Det känns skönt att åter få en bekräftelse på att jag inte är ensam. Jag har en människa inom mig som hjälper mig, som vet vad jag går igenom, jag har min mamma. Hon dog i leukemi för tio år sedan men inom mig är hon fortfarande levande. Jag behöver inte fundera på hennes fråga, svaret är så självklart.

- Mamma, tänk om någon av er hade svarat ”jo, du är egentligen psykiskt sjuk”. Vad skulle jag ha gjort då? Tjugo år gammal försökte jag få lite lugn och ro i livet efter att du hade lämnat mig och världen. Efter att du hade varit sjuk under hela min tonårstid.

Jag tuggar vidare på min fralla och minns hur dessa sinnesattacker kom en till två gånger per år. Mellan attackerna tänkte jag inte så mycket på dem men varje gång de dök upp dök också känslan av att vara psykiskt sjuk upp. För sju år sedan, 1998, ökade mina attacker i både styrka och antal. Förutom frånvaroattacker fick jag då också ryckningar i armar och ben. En neurologisk undersökning gjordes och den fastställde att det inte var något fel på mig. Jag kontaktade också psykiater och psykolog, vilka ansåg att det inte handlade om någon psykisk sjukdom. Ingen, vare sig jag själv, neurolog, psykiater eller psykolog visste vad mina ryckningar och attacker av frånvaro var. Läkarna och jag bestämde oss för att det nog var stress. Ärendet lades ned och ingen ytterligare utredning ansågs behövas. Efter några månader försvann ryckningarna i armar och ben vilket gjorde att problemen blev hanterbara. Jag lärde mig att leva med attackerna och även om de fortfarande bringade viss oro minskade rädslan för dem, de blev en del av mig. Vi är alla lite konstiga av oss, tänkte jag.

Copyright © All Rights Reserved